Höga halter av metallföroreningar i marken vid exempelvis nedlagda glasbruk behöver inte innebära höga koncentrationer i grundvattnet. Endast en mycket liten del av föroreningarna läcker ut i grundvattnet, visar en ny avhandling som undersöker riskområden.

I Sverige är omkring 27 000 platser så förorenade att de utgör en risk för människor och miljö, enligt Naturvårdsverket. Av de högst prioriterade platserna är nära hälften kontaminerade med metallföroreningar. Så är fallet med många av de nedlagda glasbruken i småländska Glasriket, där hälsofarliga metaller som arsenik, kadmium och bly finns i marken.

Terese Uddh Söderbergs avhandling undersöker 200 av de mest förorenade platserna i Sverige. Särskild fokus har varit på glasbruket i Pukeberg.

– Innan man började reglera hanteringen av farligt avfall så dumpades ofta restavfall från glastillverkningen i närheten av glasbruken. Det mesta hamnade på deponier, men en del användes även som fyllnadsmaterial när man byggde nytt i närheten. Det gör att många gamla glasbruk är omgivna av kraftigt förorenade marker, säger Terese Uddh Söderberg, forskare i miljövetenskap vid Linnéuniversitetet.

Undersökt högprioriterade områden

Lyckligtvis når mycket lite av föroreningarna ut i grundvattnet, visar Terese Uddh Söderbergs avhandling i miljövetenskap. Avhandlingen bygger bland annat på undersökningar av omkring 200 av de förorenade områden som är högst prioriterade för åtgärder i Sverige, med djupare fokus på glasbruken i Glasriket.

– Här i Glasriket har de betydande metallföroreningarna i marken gjort att både myndigheter och boende nära glasbruken har oroat sig för hälsorisker. Och även om nivåerna i marken är höga så ser vi att mängden metallföroreningar som når ut i grundvattnet är mycket lägre än förväntat. Lokalbefolkningen utsätts för låga nivåer, även om de dricker vatten från egen brunn.

Stannar i jorden

Avhandlingen visar på mindre spridning av farliga metaller till grundvattnet än vad generella riskbedömningsmodeller förutsäger vid de platser som har undersökts. En av dessa är glasbruket i Pukeberg i Nybro kommun, som var föremål för närmare studier.

– Trots höga metallkoncentrationer och en hög lakbarhet av metaller på deponin, så noterade vi att föroreningarna blir effektivt kvarhållna i den naturliga jorden. Resultaten visar att enbart metallkoncentrationer i jord generellt ger en dålig uppfattning om risken för kontaminering av grundvatten.

Svårbedömda risker

Att bedöma risken för att metaller ska spridas vidare från förorenad mark är komplicerat och resurskrävande, faktorer som markens egenskaper, mängden vatten och syre i marken och andra kemiska processer spelar in. Därför används ofta enklare modeller med extra säkerhetsmarginal när man bedömer riskerna på förorenade marker som gamla glasbruk.

– Problematiken är att de flesta generella riskbedömningsmodellerna utgår från metallkoncentrationen i jord när de ska beräkna metallhalten i grundvattnet. Vi visar att dessa modeller lika lätt kan underskatta som överskatta metallspridningen till grundvattnet och båda av dessa fel kan resultera i negativa konsekvenser.

Störst behov av sanering

I dag klassas många områden som potentiellt hälsofarliga med beräkningsmodeller som uppskattar hur mycket metallföroreningar som läcker ut till grundvattnet. Men med bättre mätmetoder går det att precisera var behoven av saneringen är som störst, och därmed göra processen mer effektiv, menar Terese Uddh Söderberg.

– De undersökta glasbruken är exempel på områden där generella riskbedömningsmodeller förutsäger en betydande förorening av lokalt grundvatten, men så är inte alltid fallet i verkligheten.

Avhandlingen i sin helhet: Leachability and transport och metal(loid)s from contaminated land: Geochemical processes and health risks